I Sverige lever man numera farligt!

Jag skriver sällan på denna blogg p g a  självcensur. Vi svenskar har ju inte rätt att ha någon annan åsikt än att alla som vill bo här ska få göra det, även om vi på sikt blir en minoritet, även om skattepengar o annat gör att välfärden rasar samman.

Men vissa av oss blir allt mer apatiska och bryr oss till slut inte så mycket om konsekvenserna av att vi tänker självständigt. Det går ju åt skogen oavsett om jag skriver här eller inte. Detta är ingen statistikblogg där jag försöker bevisa hur Sveriges ekonomi går back på massinvandringen. Det finns redan sådana böcker och statistikbloggar. Nej, jag tänkte bara ha detta som ett lufthål, någonstans där jag skriver ned tankar och upplevelser av sorg och förtvivlan.

En kvinna som arbetade på förskola flera år med enbart invandrarbarn så till mig sedan hon slutat: "De uppfostrar inte sina barn! Först när de blivit större får de olika förhållningsorder." Hon kanske menade bortgifte o sådant?

Det finns förstås vissa invandrare som uppfostrar sina barn men många låter dem göra precis vad de vill. Han man åtta barn så  hinner man väl inte hålla koll?

TVÅ SEKUNDER FRÅN DÖDEN

Jag gick ut från en affär med kassar i båda händerna. Kände en stark vind blåsa över mitt ansikte och såg en arabisk kille 10-12 år fräsa förbi affärsdörrarna i centrum i 30-50 km (?). Ett par decimeter från dörrarna, där folk gick ut och in.

Han hade ingen cykelhjälm och ingen kunskap om hur och var man kan cykla riskfritt, bara en cykel. Tyckte föräldrarna att det räckte? Grabben förstod inte att han gjorde fel och såg väl knappast cykelställen utanför gång-området. Bristande barnuppfostran alltså.

Som ung cyklade jag ofta ned till centrum och parkerade en liten bit utanför affärer o folkvimmel. Av sunt förnuft antar jag. Men jag var äldre är killen. I hans ålder cyklade jag bara där hemma, mellan husen och så givetvis till att inte köra på någon.

Om han hade träffat mig i den farten, sjuk, bräcklig, svag och äldre, så hade jag kanske slagit i backen utan att kunna lindra fallet med händerna. Den ena är förresten full med proteser som kunde ha splittrats och lämnat mig med en förlamad hand. Risken hade varit stor att skallen spruckit.

Jag hade läst om allt för många personrån och överfall i staden, mitt på dagen, under senare tid: ensamkommande eller andra migranter. Men jag hade bara två ärenden nära en bil som väntade på mig -  ändå kunde jag ha blivit skadad eller dödad!

Jag stod där chockad en stund och kände mig så besegrad av det som nu händer. Maktlös. Var tog hänsynen vägen?

Någon månad tidigare hade elaka människor vandaliserat strandpromenaden och skitat ned en hel badplats med skräp och bajs, när jag hoppats på en stunds lycka i naturen. Jag mådde väldigt dåligt av detta. Det hade varit otänkbart för 40 år sedan. Men nu följer sorg på sorg.

Under försommaren vandaliserades min moped två ggr och det saknas numer en mopedaffär i stan så det är först nu jag har nya lås på moppen men den ser härjad ut för allt är inte lagat än. Jag sa upp mopedplatsen och väntar på en mer inbyggd sådan. Moppen bredvid min blev också bestulen på vissa delar. Att slå sönder min moped är som att amputera mina ben, för jag kan inte gå långt. Faktum är att denna nya otrygghet har dragit ned mig i depression.

Jag bor i bostadsrätt med rejäla varmgarage. Där stod moppen trygg i 12 år medan vi gick från typ 40 % invandrare till 80 eller 90. Samband? Ja, detta är en samband som kan ses i hela Sverige.

Jag står i årslånga sjukvårdsköer medan jag försöker överleva, försöker andas nattetid. Som multisjuk och gammal kan jag bara acceptera att jag kommer att dö i förtid eftersom det är stört omöjligt att få sjukvård.

Min fantastiska reumatiker lät synnerligen utbränd när jag efter fler månaders väntan fått prata lite med honom. Jag skulle ha träffat honom för nio månader sedan men så blev det inte. Kommer jag att träffa honom igen innan jag dör? Osäkert. Det var tre års väntan men nu är det säkert fem. Reumatologen är i det närmaste utplånad och det går inte att komma fram i telefon. Det gäller för vissa andra avdelningar också. Sjukvården har fallit. Det är inte mycket kvar för oss oförsäkrade.

Om jag orkar mig ut ser jag människor överallt som skriker på sina hemländers tungomål. Där haltar jag fram som en främling mitt eget land, och ser hur hela välfärdssektorn och infrastrukturen brakar samman. Allt känns bara så overkligt.

Brandstationen håller på att kollapsa. Bilarna står utomhus numera. Men man har tydligen inte råd att bygga ett nytt. Pengarna går till annat. Jag tror jag kan gissa vad.

Villorna växer upp i ett rasande tempo runt stan och de etniska svenskarna skuldsätter sig upp över öronen för att kunna fly ut från städerna, som nu blir allt farligare. Vi fattiga svenskar försöker bara överleva en dag i taget, men min lust att gå ut har avtagit drastiskt.